Jag heter Milko Savar. Jag är 25 år. Det började med att jag loggade in på Facebook och såg många av mina vänner som sa att de hatade staten. Jag företog inte helt varför. Ja jag tycker att staten inte är så jättebra men det är inte precis som jag hatar staten. Jag önskar att Stalonien skulle vara bättre, jag önskar att folket ska sluta hata staten. Jag önskar att jag försåg varför de var så kritiska mot staten.
Jag önskar att jag inte tänkte så kritiskt. Jag önskar att jag inte vet vad jag vet. Jag önskar att jag kan leva som jag gjorde innan. Jag önskar att jag kunde vara lycklig.
Jag vill bara det bästa för landet. Jag vill bara leva lyckligt. Jag vill bara leva, leva här i Stalonien. Jag vill bara att det här förbaskade landet fixar sig själv till ett land där man kan leva!
Det har inte alltid varit såhär jag har inte altid hatat mitt land. Det växte långsamt, mitt hat, mitt hat för det här landet. Det började långsamt med att jag såg ett klipp på Facebook där personer blev dödade, dödade av polisen. Jag var så chockad, att sånt här kan hända i det här landet… I mitt land! Jag förstår inte varför. Jag försökte stoppa det, jag svär! Men det gick inte även från mina tusentalls Facebook inlägg, mina protester, mina Facebook diskussioner med folk som verkade bry sig.
Jag såg på tv den dagen att jag hade blivit efterlyst för min protest mot staten. De skulle fängsla in mig, de skulle låta mig ruttna i en cell. Jag kunde inte härska mig själv jag var bara tvungen. Jag hade inget val. Jag var tvungen att fly. Men som tur var så hade jag redan planerat min flykt. Min flykt från Stalonien.